BLOGG D: THE ELEMENTS OF JOURNALISM

journalistikens nio budord

I boken ”The Elements of journalism” förklarar författarna Bill Kovach och Tom Rosenstiel vad god journalistik är. De radar upp följande nio punkter som enligt författarna är de viktigaste sakerna som en journalist bör ha i åtanke.

1. Journalism's first obligation is to the truth.

2. Its first loyalty is to citizens.

3. Its essence is a discipline of verification.

4. Its practitioners must maintain an independence from those they cover.

5. It must serve as an independent monitor of power.

6. It must provide a forum for public criticism and compromise.

7. It must strive to make the significant interesting and relevant.

8. It must keep the news comprehensive and proportional.
9. Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

Jag anser att dessa punkter är så viktiga så att de bör ses som journalistikens 9 budord.

Källkritik

Men det tycks vara svårt att följa dessa budord i dagens samhälle där nya typer av medier slåss med de gamla om utrymme och den stora massans uppmärksamhet.

Det är bland annat det tredje budordet ”Its essence is a discipline of verification” som tycks vara besvärlig att hålla sig till. Otaliga rykten och obekräftade nyheter sprids som absoluta sanningar på de sociala nätverken. Jag har personligen blivit överöst med länkar till olika ”nyheter” på Facebook och Twitter. Länkar som allt som oftast leder till högst tvivelaktiga sidor och källor. Man behöver inte syna dessa källor i sömmarna för att upptäcka vissa fel och logiska brister och annat som tyder på att nyheten är mer ett rykte än en sanning. Vissa källor medger till och med helt öppet att de har ett tydligt motiv till att dela med sig av ”nyheten” och att de har utelämnat viss information. Men att vara källkritisk är något som få tycks ha tid med i den stressiga vardagen. De yngre medborgarna har inte lärt sig det ännu och de äldre tycks ointresserade av sanningshalten. Men alla är vi där, online i detta virrvarr av nyheter, rykten och rena lögner.

Lojalitet

Bill Kovach och Tom Rosenstiel skriver även om farorna som uppstår när redaktörerna blir affärsmän och prioriterar journalistik som drar in pengar istället för att prioritera journalistik som håller en god kvalitet. Denna omprioritering har blivit allt vanligare under de senare åren och det är något som vi som medborgare måste vara uppmärksamma på. Man bör fråga sig var mediernas pengar kommer ifrån, Vilka intressen vill de värna och skydda? Vart mediernas lojalitet ligger är något man bör tänka på varje gång man tar del av nyhetsflöden.

För några år sedan kunde man luta sig tillbaka på de trofasta gammalmedierna och lita på att de enbart levererade bekräftade sanningar. Men så är det inte längre, gammelmedierna blir allt mer vinstinriktade och tar oftare tydligt ställning för eller emot något.

Jag anser att varken de nya eller gamla medierna följer punkt två ”Its first loyalty is to citizens” längre. De är mer lojala till sin pengapung, den eventuella ekonomiska vinsten eller företagets politiska ståndpunkt. Att vara lojal mot medborgaren tycks numera komma rätt långt ner på deras prioriteringslista.

De gamla medierna ryggar inte längre för att vrida och vinkla sanningen så att den passar deras syfte. Att personen ska vara skyldig och dömd innan man hänger ut honom med namn och bild är inte lika viktigt längre för de etablerade medierna. Ett bevis på det är Cody Shearer som blev uthängd trots det faktum att det fanns bevis som bortom all tvivel visade att han var oskyldigt anklagad (Kovach & Rosenstiel 2007, s. 162).

Fox news

När medierna inte längre är lojala mot medborgarna i första hand så måste medborgarna vara misstänksamma mot de nyheter de tar del av. Men även om det inte allas några tvivel om vart mediernas lojalitet ligger. När deras motiv och det faktum att de vinklar nyheterna är glasklart för mediekonsumenterna, inte ens då tycks vi bry oss om att vara källkritiska.

Nyhetskanaler och medier som öppet tar ställning, som amerikanska medieimperiet Fox news är både ökända och älskade. Något som är klart är att de inte följer någon av budorden, framför allt inte nr 6. “It must provide a forum for public criticism and compromise”. Fox News är kända för att tystar kritiker och inga ”lögner” tillåts på deras hemsida eller i sändningarna. Programledarna säger åt motståndarna att ”hålla käften” och förvrider allt kritikerna säger.

Vissa hävdar att de vrider på sanningen till absurdum medan andra lika envist hävdar att de är i folket tjänst och att de tjänar det goda och rättfärdiga konstruktivistiska synsättet.

I det femte budordet står det följande “It must serve as an independent monitor of power”. Det är nog det sista Fox news gör. Fox News är sponsrade, om inte helt beroende, av republikanerna. De vinkar allt för att passa den politiska ideologin vars representanter sitter vid makten med jämna mellanrum.

För mig är det absurt att tänka tanken att de skulle tjäna folket på något vis. De vill inte tjäna folket, de vill påverka folket och få dem att sympatisera med republikanerna. Fox news är ingenting annat än en av världens mest kända propagandamaskiner.

Fox News är ett extremt exempel på vad som kan hända när medier bryter mot flera, för att inte säga alla Kovach och Rosenstiels nio budord.

Utvecklingen går tyvärr inte åt rätt håll, vi kommer nog få räkna med fler Fox kopior eller liknande fenomen I fler länder framöver. De gamla och de nya medierna är oense m mycket men en sak tycks de ha gemensamt, båda har slutat att prioritera medborgaren över allt annat.   

BLOGG 3: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION?

 Lasermannen 

Jag hade svårt att välja vilken bok jag skulle läsa för den här uppgiften så jag tog upp det med några nära vänner. En av dem tyckte att absolut att jag skulle läsa Lasermannen eftersom den är full av fakta medan en annan tyckte att den var den sämsta bok hon någonsin läst eftersom den bara innehåll författarens egna åsikter.

Så jag bestämde mig för att läsa just Lasermannen för att försöka ta reda på hur de två kunde ha så totalt olika uppfattningar om samma bok? och vem hade rätt?

Åren 1991-92 när lasermannen härjade var jag själv fullt upptagen med att lära mig att gå och göra mig förstådd, så jag visste så gott som ingenting om honom när jag satte mig ner och började läsa.

Som läsare får man följa ett antal parallella trådar som snyggt vävs ihop till en helhetsbild av gärningsmannen, offren och det samhällsklimat som rådde under 90-talet. Författaren Gellert Tamas guidar läsaren genom John Ausonius, lasermannens, tankar och det trassliga liv. Ett liv av missbruk, dysfunktionella relationer som mynnar ut i ett tilltagande hat mot invandrare. Det driver honom att begå gärningarna som gav honom smeknamnet lasermannen. 

Samtidigt som gärningsmannens tankar och liv synliggörs för läsaren så får man även bekanta sig lite med och se händelserna, samtiden från offrens synvinkel. Polisens arbete med utredningen är en annan central del. Om man som läsare har någon i slags föreställning om att polisen alltid gör ett gott och effektivt arbete så blir läsningen ett bryskt uppvaknande.

Boken Lasermannen är svår att lägga ifrån sig, även om man vet i stora drag hur allt slutar. Sidorna rinner som sand mellan fingrarna. 

Det är inte bara en beskrivning en ensam gärningsman som ser sig ha rätt till att välja ut och skjuta ner personer som inte tillhör ”rätt” grupp. Det är även en berättelse om ett samhälle och en tid då en sådan fix idé kunde växa och där samhället stod handfallen inför konsekvenserna.

En tid av ekonomisk kris och ett samhälle där missnöjet och rasistiska rörelser växer sig allt starkare.

 Denna beskrivning av 90-talet kunde lika gärna vara en beskrivning dagens situation. Vilket gör boken Lasermannen högaktuell även idag, över 20 år senare så känns det nästan som om vi står och stampar på samma ställe. Anders Behring Breivik vansinnesdåd kan jämföras med John Ausonius, Breivik kan ses som 2000-talets laserman.

New Journalism-genrens främsta styrka är just dess förmåga att få oss att relatera till och reflektera över händelser och människor på ett djupare plan. Den får oss att verkligen se personerna och inte bara räkna antal brottslingar och offer.

Men den här typen av reportage ställer ett avgörande och viktigt krav på läsaren. Nämligen att läsaren är medveten om att även sanningsenliga reportage är vinklade. Skribenten har valt ut sina intervjupersoner, formulerat frågorna och denne avgör vad som tas med i berättelsen och på vilket sätt det framställs.

Läsaren bör även kunna urskilja vad som är objektivt och subjektivt i texten.

Men det kräver även att författaren även markerar vad som är fakta och vad som är personliga åsikter eller tolkningar. Något som inte är så lätt eftersom linjen ofta blir suddig och så kan författaren anklagas för att hänga ut eller svartmåla personer eller organisationer.

Jag anser att ett reportage ska hålla samma standard och kvalitet oberoende på om det är i bokform, ljudform eller i tidningsform. Allt behöver inte vara absolut sanning, det är som Kovach och Rosenstiel skriver i Elements of Journalism, det viktigaste är att författaren är absolut ärlig med sitt uppsåt.

Författaren har i detta fall gjort en mycket gedigen grundarbete och ingen skarp kritik har kommit fram mot boken vilket gör att jag anser att den är ett exempel på välgjord litterär journalistik.

Jag började läsa Lasermannen för att ta reda på vem av mina vänner som hade ”rätt” och hur de kunde ha så olika uppfattningar om samma bok.

Jag trodde att det bara var att ”läsa och sedan enkelt avgöra” och sedan sätta punkt där.

Men Lasermannen är en bok som griper tag i en och släpper inte sitt grepp, inte ens efter sista meningens slut. Nej den dröjer sig kvar i tanken och får en som person att reflektera över den tid man lever i och vilka konsekvenser en ensam persons övertygelse kan få för ett helt samhälle.

Så vem av mina vänner hade rätt? Jag har inget bra svar på den frågan, kanske beror deras olika uppfattningar på att den ena var medveten om att berättelsen var vinklad och kunde urskilja subjektivitet från objektivitet. Men det kan även bero på att de hade sina egna orsaker till att läsa boken, egna förväntningar som i det ena fallet inte infriades.

Är det något läsningen av Lasermannen har fått mig att verkligen inse och förstå så är det att det alltid finns minst två bestämda uppfattningar om allt. Det spelar ingen roll hur platt man gör en pannkaka, den har fortfarande två sidor. Så det är upp till dig att avgöra vad du anser vara upp och ner . 

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken.